Guds frid!

Tiden går fort här i Krasnojarsk och även om jag saknar nära och kära så hinner jag inte riktigt längta hem. Det händer så mycket. Fredagen spenderade jag främst hemma hos Melanens, tillsammans med barnen. Från morgonen tog jag hand om de båda flickorna medan Susanna och Ville var ute och åt och hade lite egen tid tillsammans. Vilket är välldigt sällsynt för dem, Ville är så ofta bortrest. Barnen trivs tillsammans med mig och jag med dem. Deras favoriter är att rita och sjunga, samt vara ute och leka i snökojan.

På lördagskvällen var Sirpa och jag på en ungdomssamling. Sirpa höll en lek, vi sjöng och jag höll en andakt om Andens gåvor, och berättade om min församling. De var minst sagt imponerade när jag berättade hur mycket folk det kan vara på våra ungdomssamlingar. Om de är mer än 10 personer en kväll är de väldigt många. Det var en kväll med ordentligt språkbad. Jag tänker på svenska, pratar  finska med Sirpa, andakten höll jag på engelska och tolkades av prästens fru till ryska, som fick hjälp av en kille som sa orden på tyska om hon inte kom på dem på engelska. Det blev riktigt bra diskussion efteråt, och de frågade mig om vi alla kunde be för deras lilla församling, och att fler ungdomar skulle komma och lära känna Jesus.

På söndagen var det igen gudstjänst och söndagsskola, denna gång lite mera folk. Och alla kom fram och hälsade på mig och babblade på ryska, och ville inte tro på att jag inte förstod. 

Ville framme i kyrksalen

Susanna som kantor

Diskussioner vid kaffebordet

Efter kaffet for Sirpa, jag och gänget från ungdomssamlingen till ett barnhem och hälsade på. Prästen pratade först en stund och vi lekte med dem och spelade spel som vi hade haft med oss, som de sedan fick behålla.

Prästen berättar något

Spel på gång. Pojken i mitten som ler, blev väldigt förtjust i mig och försökte lära mig ryska och skrattade glatt åt mitt hopplösa uttal. När vi skulle gå fick jag en hård kram. 

Barnen var alla glada och betedde sig som om de alla var en stor familj, de tog hand om varandra och gnabbades lite som syskon gör. Man märkte att de var i stort behov av kärlek, tyckte om att kramas och sitta i famnen. Man önskar man kunde göra mera, och det kan man, vi kan be. 

Senare på kvällen väntade mig en sen middag, sushi, väldigt gott. Och till efterrätt en sibirisk delikatess tydligen (inte i min mun) 

Den innehåller en sorts bär, som jag inte minns namnet på men här tycker man om det. Två tuggor fick jag nersköljt med mycket vatten, men mer gick inte.

Sibiriska hälsningar från Emmi

(eller Eemil Pesämaa som Vilja 3 år envisas med att kalla mig)