Guds fred!
Det har varit en ganska fullspäckad vecka, med mycket nytt och varje kväll när jag kommer hem så snurrar det i huvudet av allt finska och fram för allt ryska. Jag har inga problem med att somna på kvällarna. Men idag är det inte så mycket program och jag hinner berätta för er vad som har hänt.
I söndags var vi på Gudstjänsten. Kyrksalen består av ett rum som hyrs i ett bibliotek. Denna söndag var endast ca 10 av församlingsmedlemmarna där. Söndagsskolan hölls under predikan i rummet inttill.
Sirpa berättar om gamle Simeon i templet när Josef och Maria kom dit med Jesusbarnet.
Denna söndag var de enda barnen Helmi och Vilja, som är prästfamiljens två barn. De som jag bor hos. Så undervisningen hölls på finska. Efter nattvarden drack man te och åt smått och gott som folk hade tagit med sig.
I måndags skulle jag registreras i Ryssland, det vill säga jag måste till posten med kopior av mitt pass och en massa papper ska fyllas i. Sirpa kom med som hjälp, och vi hade dessutom med en gammal kvinna för språkets skull, hon har hjälpt många finländare med detta. Hon hade dessutom mycket intressant att berätta. Hon hade som sjuttonåring kommit hit, inte deporterats som många andra, utan följt med en man. Men hennes familj som fanns i Leningrad hade alla dött på något sätt. Jag hängde inte riktigt med i allt, hon hade en gammal finska och mellan varven slängde hon in ryska ord, när finskan inte räckte till.
På posten fick jag bekanta mig med ryssarnas interassanta kösystem. När man kommer in ska man fråga vem som står sist i kö, och så meddelar man den att man är näst, sen kan man gå och göra vad man vill under tiden, bara man kommer tillbaka i tid för sin tur.
Jag fick under måndagen även konstatera att man behöver mycket tålamod här. Det kan ta en hel timme att ta sig bara några kilometer med buss. Ändå är det bästa sättet att röra sig på.
I tisdags var jag och Sirpa till Stoblys naturreservat. Tillsammans med en dam vid namn Irina, som studerar finska. Hon var väldigt pratglad, men eftersom allt gick på ryska så gick jag ofta lite i förväg och tog mig tid att titta på allt vacker och fota. Irina berättade också en massa intressanta historier om stället, och en del hann Sirpa översätta.
Irina på vägen upp
Den så kallade Kinamuren
Helt okej utsikt på toppen
En iller som vi lärt känn på väg ner
På väg till och från bergenfick jag också se lite mer av de stora skillnader man kan se i Ryssland.
På ena sidan av vägen...
...och på den andra.
På vägen hem var jag så trött att jag nästan somnade i bussen, som tur var Sirpa med, och hon har inga svårigheter att hitta samtalsämnen, så hon fick hålla mig vaken tills det var dags att stiga av.
En tid framåt kommer jag att har förskola till Helmi två dagar i veckan, och två eller tre förmiddagar ha hand om Vilja, treåringen. Igår, i onsdags hade jag min första förmiddag med Vilja.
Vilja sitter på golvet och ritar mig och min mamma när vi dansar i vackra kjolar.
Vi ritade och sjöng och var ute och åkte pulka, tills mamma Susanna och storasyster Helmi kom hem.
På kvällen var jag på raamattupiiri till en Berta som också pratar finska riktigt bra. Hon fungerar ofta som tolk för Ville när han är på fängelsebesök eller skriver brev. Jag fick lyssna till en massa Ryska så att det gick runt i huvudet till sist. Efteråt fick jag smaka på olika ryska rätter.
Maten här är intressant, ännu har jag inte smakat på något som smakar riktigt illa, även om Susanna har lovat att sådant kommer. Jag har inte heller ätit något som är riktigt, riktigt gott. Allt smakar ganska lika.
Idag är det torsdag och jag har varit en vecka i Sibirien. Jag trivs fortfarande, ryska är ännu obegripligt och jag har fortfarande mycket kvar. Ha det bra, vi hörs!
